Detta inlägg har jag velat skriva länge, men inte haft energi till det och då jag inte kännt att alla behövt veta. En del vet, men nu är jag redo att berätta om det. Som många vet har jag haft en hel del stress senaste tiden, nu i mars fick det vara nog. Jag insåg att även om jag är envis och vill klara mig själv skulle jag inte ta mig ur detta på egen hand. Jag sjukskrev mig då jag dagligen var trött, orkade inte med dagliga sysslor, hade inte sovit ordentligt på över ett år, det hade även nu gått ut över maten att jag åt riktigt dåligt och påverkade allt för mycket. Trots att jag gjort drastiska ändringar som jag kännde gjorde stressen bättre så gjorde det att utmattningen fanns kvar, jag mådde bättre men inte tillräckligt bra. Just nu känns det som att jag många dagar mår sämre än innan jag sjukskrev mig, men bearbetar saker, jag bearbetar hur jag mår och även om det är jobbigt gör det mig starkare.
Det hade gått så långt att jag fick huvudvärk av att jobba, haft ont i nacken ett tag men det har pendlat upp och ned. Jag har på ett sätt insett vad som var problemet, men samtidigt så orkade jag inte ta tag i det, sen när jag väl orkade så gjorde jag en förändring men allt satt för djupt. Jag har varit en överpositiv och sprallig person, har fortfarande varit positiv under de 1,5 åren som detta pågått innan jag insåg att jag bara flyttat min egen gräns på hur glad jag skulle vara, vilket ledde mig till nu att jag sällan blev lika spontant glad, saker jag förut älskade och gjorde allt för att göra blev jobbiga. Att diska, tvätta och städa som jag tidigare orkat även om det var tråkigt, krävdes stor förberedelse energi mässigt för att ens orka. Många mornar låg jag bara i sängen, gjorde inget vettigt även om jag hade saker jag ville göra eller behövde göra. Alla sade att jag skulle vila, vilket jag gjorde, jag har aldrig vilat så mycket som jag gjort senaste året. Jag kollade serier för att inte bli för rastlös, men jag orkade knappt ens göra det ibland då jag blev så frustrerad. Att laga mat även om jag visste att jag behövde det blev en börda, många gånger blev det bättre snabbmat i ugnen bara för att få i mig något.
Har insett hur länge det egentligen har pågått nu när jag känner igen alla tecken, på tok för länge och det var kärleken till mitt jobb som jag älskar som även drog ned mig. Gjorde förändring och bytte butik vilket gjorde stooor skillnad, men som sagt låg utmattningen redan där. Har varit hemma några vändor, de 2 v man får vara hemma vilket gjorde förändring för stunden, men var också rädd att vara hemma längre då det är dyrt att bo i Stockholm när man inte har en egen lägenhet så vilket fick mig att försöka kämpa, vilket funkade då, men i Feb/Mars tog det stopp. Hur stark jag än är kommer detta inte göra mig bättre, det kommet bli tufft finansiellt att vara sjukskriven men min hälsa fick komma först nu! För jag vill må bra, jag vill tillbaka till mitt överpositiva jag! Men det hade gått så långt att jag gick med en stresskänsla varje dag i magen, blev trött av alla intryck, sög åt mig allt då jag inte kunde filtrera något då jag inte orkade. Detta insåg jag i efterhand, det är tufft att inse dessa saker när man är så stark som jag är, det är fortfarande väldigt tufft många dagar men jag kämpar på då jag är nu på väg åt rätt håll! Började jobba lätt i Maj och tog en månad innan det började släppa, men en del dagar är fortfarande jobbiga men börjar känna glädjen i mitt jobb igen. Vissa dagar är jag så låg att jag känner mig misslyckad då jag är 28 år utan fast bostad vilket är en stress i sig, men nu orkar jag jobba mot det och ta tag i det. Jag har medvetet inte fokuserat på kosten då i allt detta blir det för stor stress, men gör medvetna val och nu när energin börjar komma tillbaka vissa dagar gör jag storkkok så det ska finnas när jag har mina mindre bra dagar när energin är noll. Vissa dagar känner jag mig ensam, jag vet att jag har många vänner där ute, men jag har inte orkat hålla kontakten med alla under denna perioden, vissa har jag tappat men många har förstått vilket jag är tacksam för! Man orkar inte alltid umgås då det blir intryck och det är jobbigt att bry sig om andra på de mindre bra dagarna, för man orkar knappt med sig själv. Klar jag bryr mig innerst inne, men det blir ändå jobbigt. Har tänkt ibland att vissa har det värre än mig, men detta funkar inte nu när jag mått så dåligt, för om jag inte fokuserar på mig själv kommer ingen annan att göra det och jag är den enda som kan hjälpa mig att bli frisk igen.
Jag vet innerst inne att jag inte är misslyckad, men när man är van att vara så stark och envis är det svårt att vänja sig vid att vara svag. Men att vara svag är inte en svaghet, det är en styrka som gör mig starkare, för jag vill tillbaka, måste bara acceptera att det tar lång tid! Jag kanske aldrig kommer bli exakt som innan allt började, men jag ska hitta tillbaka till mig själv och jag har börjat känna mitt överpositiva jag ibland, det händer inte ofta än men när det dyker upp så njuter jag verkligen!
En sak som hjälpt mig massor i allt detta är min runstreak, att springa varje dag har ibland varit småpussligt så sprungit en hel del på lunchen då jag inte orkat ta mig upp på mornarna. Har fått frågan om jag verkligen ska springa trots stressen, trots utmattningen och svaret har alltid varit ja! Det är mitt glädjepiller varje dag, det som fått mig att orka igenom allt, kanske lite för länge egentligen men för mig har det aldrig blivit en stress. Jag har sprungit mycket korta pass då jag inte orkat med långpassen som jag gjorde förut vilket fick mig att upptäcka att jag blev starkare och snabbare på längre distanser utan långpass eller intervaller vilket har förvånat mig många gånger men så tacksam över hur fantastisk min kropp ändå är! Minns så väl när jag fick min första ångestattack på jobbet, skulle springa på lunchen efter det och räknade med att det skulle gå riktigt dåligt, i stället blev det PB på 3 km och blev väldigt förvånad men glad! Löpningen har gett mig något att fokusera på, något som jag kan kontrollera i allt kaos! De dagar när jag inte orkar mer än att kika på serier hela dagarna så har jag ändå haft löpningen som tagit mig ut och fått mig att må bättre, fått mig att le! Sen var det när det började gå ut över löpningen som jag insåg att jag måste ta tag i detta, jag insåg det sent men så går det när man är väldigt envis och vill klara sig själv. Sen har löpningen varit det som gett mig energi att orka, jag vill mot mina mål, jag vill springa mina drömmars lopp och bli starkare! Jag hamnade på sidospår ett tag men nu är jag på väg tillbaka, många dagar är fortfarande tuffa, det är tufft att behöva prioritera bort vissa saker då jag inte har full inkomst eller att jag inte orkar allt, men jag ångrar inte valet att sjukskriva mig en sekund för jag ska tillbaka! Jag är stark som tar tag i detta, vissa förstår inte och kommer aldrig förstå vad man går igenom. Många dagar är fortfarande väldigt tuffa, det har inte gått så långt att jag kan känna mig lycklig varje dag igen än, men jag vet att jag har väldigt mycket att vara tacksam över även om det ibland blir svårt med hjärnspökena som leker med en, men jag släpper ut det nu, det får inte ta över längre. Det blir en hel del tårar, men ser det som rensning och det är mycket lättare nu än för 2 mån sedan även om det är jobbigt att det är kvar. Har fortfarande lätt till tårar i situationer där jag normalt inte grät, men jag är på väg tillbaka, med små steg, ibland bakslag, MEN jag är på väg tillbaka!
Jag delar med mig av detta då jag vet att många har samma problem, men även så att en del kan dra i handbromsen i tid, vilket jag gjorde men jag är för bra på att sätta på en mask trots att det inte är bra, jag ljög för mig själv. Det gör jag inte längre, är alltid ärlig med hur jag mår nu.
Kom ihåg att det är okej att vara svag, att må dåligt och var inte rädd att prata med någon om det för det hjälper även om det kan kännas som ett nederlag eller svaghet. Man är aldrig svag, man tar bara kontrollen över sitt liv igen och växer som människa! Det är tufft, riktigt tufft men tänk så mycket starkare man blir det?
Det finns alltid något att vara glad över, ibland känns det som att allt är svart, men hitta det som får dig att orka, det som får dig att le och håll hårt i det oavsett hur litet det är! För att göra saker som får en att må bra är det som hjälper en tillbaka! Skickar kramar till er alla som behöver det och kom ihåg att ett leende kan göra stor skillnad för många människor och sprid kärlek!
Känns som att mitt liv stått på paus, är ett tag kav tills det är på play igen. Men nu vågar jag drömma om att springa galet långt och allt annat jag vill göra i mitt liv igen, jag är redo att flyga och måla världen rosa när tiden är inne! 🌟💞💞💞💞💞💞💞💞💞💞💞💞💞💞