Steg för steg på väg tillbaka

Detta inlägg har jag velat skriva länge, men inte haft energi till det och då jag inte kännt att alla behövt veta. En del vet, men nu är jag redo att berätta om det. Som många vet har jag haft en hel del stress senaste tiden, nu i mars fick det vara nog. Jag insåg att även om jag är envis och vill klara mig själv skulle jag inte ta mig ur detta på egen hand. Jag sjukskrev mig då jag dagligen var trött, orkade inte med dagliga sysslor, hade inte sovit ordentligt på över ett år, det hade även nu gått ut över maten att jag åt riktigt dåligt och påverkade allt för mycket. Trots att jag gjort drastiska ändringar som jag kännde gjorde stressen bättre så gjorde det att utmattningen fanns kvar, jag mådde bättre men inte tillräckligt bra. Just nu känns det som att jag många dagar mår sämre än innan jag sjukskrev mig, men bearbetar saker, jag bearbetar hur jag mår och även om det är jobbigt gör det mig starkare. 
Det hade gått så långt att jag fick huvudvärk av att jobba, haft ont i nacken ett tag men det har pendlat upp och ned. Jag har på ett sätt insett vad som var problemet, men samtidigt så orkade jag inte ta tag i det, sen när jag väl orkade så gjorde jag en förändring men allt satt för djupt. Jag har varit en överpositiv och sprallig person, har fortfarande varit positiv under de 1,5 åren som detta pågått innan jag insåg att jag bara flyttat min egen gräns på hur glad jag skulle vara, vilket ledde mig till nu att jag sällan blev lika spontant glad, saker jag förut älskade och gjorde allt för att göra blev jobbiga. Att diska, tvätta och städa som jag tidigare orkat även om det var tråkigt, krävdes stor förberedelse energi mässigt för att ens orka. Många mornar låg jag bara i sängen, gjorde inget vettigt även om jag hade saker jag ville göra eller behövde göra. Alla sade att jag skulle vila, vilket jag gjorde, jag har aldrig vilat så mycket som jag gjort senaste året. Jag kollade serier för att inte bli för rastlös, men jag orkade knappt ens göra det ibland då jag blev så frustrerad. Att laga mat även om jag visste att jag behövde det blev en börda, många gånger blev det bättre snabbmat i ugnen bara för att få i mig något. 
Har insett hur länge det egentligen har pågått nu när jag känner igen alla tecken, på tok för länge och det var kärleken till mitt jobb som jag älskar som även drog ned mig. Gjorde förändring och bytte butik vilket gjorde stooor skillnad, men som sagt låg utmattningen redan där. Har varit hemma några vändor, de 2 v man får vara hemma vilket gjorde förändring för stunden, men var också rädd att vara hemma längre då det är dyrt att bo i Stockholm när man inte har en egen lägenhet så vilket fick mig att försöka kämpa, vilket funkade då, men i Feb/Mars tog det stopp. Hur stark jag än är kommer detta inte göra mig bättre, det kommet bli tufft finansiellt att vara sjukskriven men min hälsa fick komma först nu! För jag vill må bra, jag vill tillbaka till mitt överpositiva jag! Men det hade gått så långt att jag gick med en stresskänsla varje dag i magen, blev trött av alla intryck, sög åt mig allt då jag inte kunde filtrera något då jag inte orkade. Detta insåg jag i efterhand, det är tufft att inse dessa saker när man är så stark som jag är, det är fortfarande väldigt tufft många dagar men jag kämpar på då jag är nu på väg åt rätt håll! Började jobba lätt i Maj och tog en månad innan det började släppa, men en del dagar är fortfarande jobbiga men börjar känna glädjen i mitt jobb igen. Vissa dagar är jag så låg att jag känner mig misslyckad då jag är 28 år utan fast bostad vilket är en stress i sig, men nu orkar jag jobba mot det och ta tag i det. Jag har medvetet inte fokuserat på kosten då i allt detta blir det för stor stress, men gör medvetna val och nu när energin börjar komma tillbaka vissa dagar gör jag storkkok så det ska finnas när jag har mina mindre bra dagar när energin är noll. Vissa dagar känner jag mig ensam, jag vet att jag har många vänner där ute, men jag har inte orkat hålla kontakten med alla under denna perioden, vissa har jag tappat men många har förstått vilket jag är tacksam för! Man orkar inte alltid umgås då det blir intryck och det är jobbigt att bry sig om andra på de mindre bra dagarna, för man orkar knappt med sig själv. Klar jag bryr mig innerst inne, men det blir ändå jobbigt. Har tänkt ibland att vissa har det värre än mig, men detta funkar inte nu när jag mått så dåligt, för om jag inte fokuserar på mig själv kommer ingen annan att göra det och jag är den enda som kan hjälpa mig att bli frisk igen. 
Jag vet innerst inne att jag inte är misslyckad, men när man är van att vara så stark och envis är det svårt att vänja sig vid att vara svag. Men att vara svag är inte en svaghet, det är en styrka som gör mig starkare, för jag vill tillbaka, måste bara acceptera att det tar lång tid! Jag kanske aldrig kommer bli exakt som innan allt började, men jag ska hitta tillbaka till mig själv och jag har börjat känna mitt överpositiva jag ibland, det händer inte ofta än men när det dyker upp så njuter jag verkligen! 
En sak som hjälpt mig massor i allt detta är min runstreak, att springa varje dag har ibland varit småpussligt så sprungit en hel del på lunchen då jag inte orkat ta mig upp på mornarna. Har fått frågan om jag verkligen ska springa trots stressen, trots utmattningen och svaret har alltid varit ja! Det är mitt glädjepiller varje dag, det som fått mig att orka igenom allt, kanske lite för länge egentligen men för mig har det aldrig blivit en stress. Jag har sprungit mycket korta pass då jag inte orkat med långpassen som jag gjorde förut vilket fick mig att upptäcka att jag blev starkare och snabbare på längre distanser utan långpass eller intervaller vilket har förvånat mig många gånger men så tacksam över hur fantastisk min kropp ändå är! Minns så väl när jag fick min första ångestattack på jobbet, skulle springa på lunchen efter det och räknade med att det skulle gå riktigt dåligt, i stället blev det PB på 3 km och blev väldigt förvånad men glad! Löpningen har gett mig något att fokusera på, något som jag kan kontrollera i allt kaos! De dagar när jag inte orkar mer än att kika på serier hela dagarna så har jag ändå haft löpningen som tagit mig ut och fått mig att må bättre, fått mig att le! Sen var det när det började gå ut över löpningen som jag insåg att jag måste ta tag i detta, jag insåg det sent men så går det när man är väldigt envis och vill klara sig själv. Sen har löpningen varit det som gett mig energi att orka, jag vill mot mina mål, jag vill springa mina drömmars lopp och bli starkare! Jag hamnade på sidospår ett tag men nu är jag på väg tillbaka, många dagar är fortfarande tuffa, det är tufft att behöva prioritera bort vissa saker då jag inte har full inkomst eller att jag inte orkar allt,  men jag ångrar inte valet att sjukskriva mig en sekund för jag ska tillbaka! Jag är stark som tar tag i detta, vissa förstår inte och kommer aldrig förstå vad man går igenom. Många dagar är fortfarande väldigt tuffa, det har inte gått så långt att jag kan känna mig lycklig varje dag igen än, men jag vet att jag har väldigt mycket att vara tacksam över även om det ibland blir svårt med hjärnspökena som leker med en, men jag släpper ut det nu, det får inte ta över längre. Det blir en hel del tårar, men ser det som rensning och det är mycket lättare nu än för 2 mån sedan även om det är jobbigt att det är kvar. Har fortfarande lätt till tårar i situationer där jag normalt inte grät, men jag är på väg tillbaka, med små steg, ibland bakslag, MEN jag är på väg tillbaka! 

Jag delar med mig av detta då jag vet att många har samma problem, men även så att en del kan dra i handbromsen i tid, vilket jag gjorde men jag är för bra på att sätta på en mask trots att det inte är bra, jag ljög för mig själv. Det gör jag inte längre, är alltid ärlig med hur jag mår nu.
Kom ihåg att det är okej att vara svag, att må dåligt och var inte rädd att prata med någon om det för det hjälper även om det kan kännas som ett nederlag eller svaghet. Man är aldrig svag, man tar bara kontrollen över sitt liv igen och växer som människa! Det är tufft, riktigt tufft men tänk så mycket starkare man blir det? 

Det finns alltid något att vara glad över, ibland känns det som att allt är svart, men hitta det som får dig att orka, det som får dig att le och håll hårt i det oavsett hur litet det är! För att göra saker som får en att må bra är det som hjälper en tillbaka! Skickar kramar till er alla som behöver det och kom ihåg att ett leende kan göra stor skillnad för många människor och sprid kärlek! 

Känns som att mitt liv stått på paus, är ett tag kav tills det är på play igen. Men nu vågar jag drömma om att springa galet långt och allt annat jag vill göra i mitt liv igen, jag är redo att flyga och måla världen rosa när tiden är inne! 🌟💞💞💞💞💞💞💞💞💞💞💞💞💞💞

Ultravasan 90 km 2016

Nu, 2 månader efter Ultravasan har jag äntligen hittat ro att skriva inlägget. Många detaljer kanske är borta, men efter ultravasan tog jag tag i min stress vilket har tagit lite tid att landa i, men bättre sent än aldrig eller hur? 

Åkte upp till Mora tillsammans med Therese och Rasmus som jag lyckats lura med mig, vi bodde i en stuga en bit i från Mora och hade det bra dagarna innan loppet. Dagen innan kom Lars också upp, vi förberedde allting vilket alltid tar mer tid än man tror men till slut var vi färdig packade och kunde gå och försöka sova kl 18 vilket inte var det enklaste! Men tillslut lyckades vi alla somna och vaknade när väckarklockan ringde 00:30 för uppstigning. Galet? Ja, men vad gör man inte för atf springa ett lopp? Under Dopeychallenge på Disney World i Orlando går man upp runt 2:30 på natten så jag hade väl lite vanan inne även om det blir mer rätt tid för mig pga tidsskillnaden mellan Usa och Sverige. Vi irrar runt lite grann men kommer iväg hyffsat i tid och möter upp skjutsen till Sälen som jag nu tyvärr inte kommer ihåg namnet på, men stort tack! Bilresan går bra, jag lyssnar på lite musik och slumrar, men utan att sova. Kännde mig inte jätte pigg men jag startar alltid och försöker för annars vet man ju aldrig hur det kan gå? Mycket kan hända på 90 km! 

Tillslut är vi framme vid startområdet, väldigt tidiga men också skönt så man hinner fixa klart ryggsäcken och gå på toa osv. Ser massor med kända ansikten från Lonesome Runners och annat. Hinner prata med Ann-Sofie som sprang för tredje gången med support av Jennifer som denna gången står vid sidan av, så kul att se er! Hinner även bli nervös, nojja över reptiderna och skrämma upp Therese, förlåt! Jag hade varit total lugn hela veckan och nu satte nervositeten in, men tror det också gjorde mig redo! Tiaran var självklart på plats, likaså Olaf och Rozi i fickorna på min löparryggsäck. Blir filmad av någon där jag får frågan varför jag gör detta och svaret blir ”för att jag älskar det, oavsett hur tufft det är eller hur ont det gör älskar jag det!”. Kanske inte helt ordagrant, men har inte hittat filmen om det ens blev någon? 

Vi går ut i startfållan, duggregnar väldigt smått, får lyckoöbskningar och önskar de jag känner igen lycka till. Både Therese och jag är taggade, nervösa båda två men ändå laddade! Musiken vid starten var fantastisk, någon som vet vilken låt det var? Startskottet går, vi börjar småspringa men inser att det ör en backe så vi börjar gå, för det hade vi pratat om att alla tuffa backar får vi gå i! Första biten till Smågan var inte så händelserik, förutom att det började regna så vi satte på oss regnponchos för att inte bli mer blöta eller bli för kalla.  Snabbt toastopp i Smågan för att fortsätta vidare till Mångsbodarna! Vi springer på bra, här börjar det komma mer stigar och är väldigt glad att jag tog mina trailskor även om banan inte var så lerig var det skönt med lite grepp! Det är magiskt i skogen med stigarna, möter kända ansikten, alltid kul! Tillslut börjar vi närma oss Mångsbodarna, båda två blir överlyckliga då det är en matkontroll med bara 3,4 km kvar! 

Rasmus hade pratat om en metal låt där de sjunger om dimman över Mångsbodarna, det var det enda jag hade i huvudet här och vi sjöng på den när vi närmade oss med en timmes försprång till reptiden! Väl i depån får vi i oss blandat med energi, jag ser till så Therese får i sig lite enegi och får med oss lite GT tabletter från enervit och jag blandat ny sportdryck! Vi fortsätter, en bit efter Mångsbodarna börjar våra magar krångla, varav båda blir illamående så vi börjar gå men ändå med hyffsat tempo. Här i skogarna var det så vackert med den vita mossan där man kunde skymta både blåbär och lingon! 

Vi spelulerar i (eller kanske mest jag) vad som påverkade våra magar, jag trodde det var sportdrycken som blev starkt blandad i början men insåg att det nog var en blandning. Men hoppade över bullarna resten av vägen, tog enbart blåbärssoppa, GT tabletter mot slutet, chips om det fanns och bananer förutom min egen energi resten av vägen vilket funkade bra! Vi går på, kommer tillslut fram till risberg med ca 40-45 min till reptiden om jag inte minns helt fel, snabb energipåfyllning och toabesök för att sen fortsätta vidare! Hann se Nylén tvillingarna som skulle springa vasastafetten för springande tjejer precis innan vi gick därifrån. Fortsätter gåendes ett tag till, kämpar på och blir snart omsprungna av förste man i vasastafetten. Här blir det lite luddigt, men vi går på, börjar må bättre och kan en bit innan 40-42 km börja springa igen, snart kommer marathonpasseringen där Asics höll till och Therese blev en ultralöpare! 

Tappat räkningen på hur många ultror jag gjort, men är väll en bit över 10 st nu, har kanske inte gått i mål på alla, men jag har klarat Ultradistansen då. 

Vi kämpar vidare, nu börjar det gå tungt för mig, mina nya hörlurar funkade inte så hade nu avverkat min första ultra utan musik, vilket hade funkat helt okej ändå, men hade ett par till i väskan inför bytet i Evertsberg. Vi kommer fram dit med 30 min tillgodo, vi stressar med byten. Jag byter skor, strumpor och linne samt påfyllning av vätska! Blir lite stressigt men vi hinner därifrån i tid efter ett toabesök också. Börjar bli mer orolig för reptiderna, men fokuserar framåt! Har med mig nya hörlurar, men sätter inte i dem än och vi börjar prata om att vi kanske var sist nu? Tar inte mer än ett par minuter så kommer cyklisterna ikapp oss och vi bara skrattar. Tillslut sätter jag i mina hörlurar, här delar jag och Tjerese på oss, vi säger inget men hon springer före och jag vill inte att hon ska riskera att missa en reptid pga mig! Sätter på låtar med bland annat Five finger death punch och går från att var aseg, trött till att vara helt lyrisk och full av energi! Solen skiner nu, jag susar fram i skogen, springer om några Lonesome i skogen, bland annat Martin och en till där jag fortfarande är i chock då jag inte räknat med denna extra energi men den räddar mig det vet jag! Kämpar vidare mot Oxberg, när man kommer uppför den tuffaste delen av backen innan oxber så svänger vägen vänster, hinner tänka ja nu är jag uppe innan jag tittar till vänster och ser hur backen svänger fint uppåt igen, svär ca 6 svordomar på olika språk högt för mig själv innan jag ändå ler och fortsätter! Kommer fram till Oxberg med mariginal igen, tar lite blåbärssoppa, GT tabletter och en toapaus innan jag fortsätter. Kämpar på, springer långsamt en stund men blir riktigt stum i benen så springer där det går, men blir inte mycket. Cyklisterna kommer i fatt mig en bit innan Hökberg där jag börjat äta från mitt godis. Fortsätter att gå, kommer tillslut till Hökberg, tar chips, fyller på blåsan och går därifrån med ca 1 h 40 min innan reptiden i Eldris ska dras med ca 10 km dit. Det är möjligt, men jag måste springa tänkte jag, går en bit för att få i mig energi. Springer en bit, men det känns segt, även att gå går långsamt. Blir ikapp cyklad av cyklisten igen, räknar på kilometerna och tänker antingen ger jag upp nu, eller så går jag i rask takt för att samla energi och springer där det går. Valet var enkelt, så på med favoritmusiken med The Unguided, Smash Into Pieces, Demotional och mycket mer! Äter godis, sjunger med intexterba, dansar lite till Happy och sen kommer DHL kontrollen i skogen, den var underbar! Peppen jag fick där fick mig gråtfärdig, att även få höra att man ser stark ut med kämparglöd trots att det känns segt var fantastiskt och resorben precis innan jag gick därifrån var fantastisk! Kämpar vidare, springer lite grann men går mest riktigt raskt! Tidsar på klockan med en liten bit kvar och inser att det är möjligt, jag lär klara mig till Eldris reptid, men tar inte ut något i förskott!men tillslut ser jag kröken precis innan Eldris, börjar springa och hör mitt namn i högtalaren, jag klarade reptiden! Kommer in i depån, börjar dricka blåbärssoppa, ta lite godis och chips tills jag ser att Therese oclså är där med tårar i ögonen, hon har ont i hälarna. Ger henne en stoooor kram, så glad att se hemne där även om hon har ont. Vi pratar, hon vill fortsätta och jag frågar funktionärerna hur det blir nu när vi kkarade reptiden, stänger målet kl 20 ändå? Då jag visste att detta skulle kunna ta väldigt lång tid. Får till svar att målet har öppet tills vi kommer dit, Therese går på toa, kommer ut glad och säger ”Elin jag har äntligen bajsat!”! Vilket varit en av våra duskussioner under dagen och jag säger till funktionärerna: Med det sagt så tar vi oss nu härifrån! Vi börjar gå, pratar lite vad som hänt och tar igen alla km markeringar vi missat med high fives! Något vi bestämde innan att vid varje km markering gjorde vi en high five, perfekt sätt att hålla energin uppe och följecyklisten måste ha trott att vi var galna, blev ju typ 20 high fives där om inte mer! 

Vi sniglar oss fram, Therese kämpar med sina hälar som gör ont, jag har stela och ömma lår men det går framåt, inte fort men framåt! Känns som att varje kilometer är milslång, men vi kommer sakta men säkert närmare Mora. Vi fråga följecyklisten hur många backar det är kvar, det var betydligt fler än vad honsade, fast då räknade vi också alla även de små, men vi hade trevligt sosta biten även om det var mycket smärta inblandat såklart men det är ju ändå en del av det härliga med ultra, hur mycket man faktiskt kan klara av bara man vill det! Frågar Therese någon gång om hon vill bryta ”nej, nu är det inte långt kvar sen orkar jag inte säga 200 gånger att jag tänker bryta till dig”. En deal vi hade, att ville hon bruta skulle hon säga det 100 gånger att hon tänkte bryta innan hon fick det, för då skulle jag övertala henne att inte göra det men det behövdes inte. Theres var så grymt stake dess sista km, sådan viljestyrka är fantastisk och underbar! Vi kommer tillslut till DHL peppning igen, rundar en rundvana för att sen komma in på campingen, här var det magiskt! Folk slutar med det de gör, de går mot markeringarna, klappar händerna och hejar på oss, här kommer mina glädjetårar när jag inser att jag kommer klara Ultravasan 90 km! Vi fortsätter, ser kyrkan och snart kommer asfalten med de röda staketen, folk står kvar för att hejja in oss i mål, detta är också helt fantastiskt! Kommer till rondellen där speakern stå och väntar med vinnarna som vi ska få springa i mål med. Vi går en bit men sen så börjar vi springa trots Theres hälar, jag tappar mina Xkross men tänker att det tar jag sen och känslan att springa den där målrakan var helt fantastiskt! Tar Therese hand och slutar med att vi alla fyra springer hand i hand över mållinjen, vi klara det det, vi klarade Ultravasan! 

I mål får vi ett varsit paket med dalahäst på som det står Vadaloppet på och ett par skor från Asics. Så fantastiskt att få denna bemötelse trots att man kommer sist, för det är ju faktiskt lika stort som att komma först då man inte gett upp och vi kämpade i 15 h 25 min! Blir intervjuade i mål, våra runstreakar kommer på tal bland annat, sen får vi hämta våra t shirtar och medaljer! Precis efter det möts vi av Rasmus och Lars som är räcers så de hade varit i mål en bra stund innan vi kom dit. Sen fanns det mat men det orkade ingen av oss, vi får skjuts till där bilen stod parkerad av en snäll funktionär, stort tack! Sedan tillbaka till stugan för att varva ned, duscha, fira och få i sig energi.

Jag genomförde Ultravasan 90 km trots all stress jag haft i år, är nu i efterhand jag inser hur stark jag faktiskt är och hur mycket löpningen, min runstreak har hjälpt mig mot stressen! Nu är stressen på väg bort då jag tog tag i det på allvar och kan äntligen fortsätta drömma mot mina drömmars mål, för klarar jag detta med stressig tillvaro, tänk vad jag nu kan klara när den är borta och jag är påväg mot att bli mitt starkaste jag? 

Tack för allt stöd ni som stöttar mig, ni är fantastiska! 💞🌟🤘

Våga vara dig själv! 💞

Det är snart dax för semestern, de flesta börjar oroa sig inför att gå i bikini vilket är jobbigt för många. Det kommer bli varmt så man ska gå i shorts eller linne, många orroar sig över hur ens lår eller armar ser ut och vad andra ska tycka. Detta är så vanligt för oss kvinnor, tjejer medans många killar går i bar överkropp eller i shorts utan att tänka på det. Självklart så har en del killar också dåligt självförtroende, men det syns så mycket mer på tjejer i dagens samhälle pga alla modeideal som finns. 

Jag tänkte mycket på sådant förut, vad andra tyckte om mig, självklart gör man det ibland på en mindre bra dag när man får blickar från andra. Men försöker då vända det till positiva tankar, tex att jag vågar göra min egen grej, jag vågar färga håret rosa och är stolt över min kropp. För det är jag, denna kropp har sprungit varje dag i snart 2 år, sprungit många marathon, halvmarathon och tom med ultra vilket då är distanser längre än 42,2 km! Ändå har jag extrakilon, men jag jobbar långsamt bort dem för en hållbar viktnedgång. Jag har varit smalare, men fick inte med mig det mentala, så stressa inte! Det finns inga quick fix, vill du gå ned i vikt så gör det för dig själv och för att det ska hålla i längden inte för ett par dagar. 

Jag vet att mina lår är stora, mina överarmar är inte smala, men de är smalare jämfört med för ett år sedan. Jag springer inte så här överallt, men när jag är mer i skogen tar jag av mig för att springa i sport bh då jag är väldigt varm av mig och blivit mer varm sedan jag började min runstreak. Trots mina extrakilon då jag vet vad min kropp klarar av, sedan sakta men säkert jobbar jag mot mina mål men i huvudsak handlar det om att få göra det jag älskar och må bra. Därför har jag valt en långsam viktnedgång utan dieter för att istället ändra tänket till mat och då kommer de nyttiga valen automatiskt tycker jag. 

Jag älskar min kropp då den är fantastisk och ställer upp för mig i så många lägen! Så under löpturerna i sommar kommer jag inte vara rädd att springa i linne, shorts eller så här ibland: 

 
Gör det inte överallt för att respektera andra, men i spåret och i skogen tex. Ler när jag möter andra, vissa tittar lite konstigt och andra ler tillbaka. 

Så våga vara dig själv i sommar, var stolt över din kropp oavsett vikt, mått eller hur stora lår du har. För våra kroppar är fantastiska oavsett och låt ingen hindra dig från att tycka eller tänka något annat! 😃💞🤘

Kaosåret 2015

Detta året har blivit långt ifrån vad jag hade tänkt mig…

Det har varit mycket kaos pga stress från olika håll och kanter. I grund och botten är det som har påverkat mycket fast i olika sammanhang. Hade en vecka vid midsommarafton då det inte gick längre, fick komma iväg och bara vara. Sedan har kaoset gått omlott med varandra men har ändå blivit starkare och kännt att jag har kommit tillbaka. Nu senaste veckorna har det varit mycket men har kunnat hantera det hyffsat förutom några enstaka tillfällen men då har det ändå gått bra. Kommer inte gå in mer på detljer då det skulle bli en hel uppsats som nog ingen kommer orka läsa. Det värsta är över, känner att resan till Usa nästa vecka kommer så otroligt lägligt, då kommer jag äntligen kunna slappna av och komma ikapp mig själv. 

Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv detta år, framför allt det att löpningen får mig att må så bra. Det visste jag väll redan, men lärt mig det på en annan nivå nuz Utan min runstreak vet jag faktiskt inte hur detta år hade kunnat sluta, då det har varit så otroligt tungt många stunder. Sedan även musiken, utan musiken från främst The unguided, dEMOTIONAL och Smash Into Pieces hade många dagar varit betydligt tuffare. Det finns mer musik i mina spellistor men det är dessa bands musik som får mig att ge det lilla extra, orka lite mer och hitta motivationen i deras texter. Följer dem när det funkar för att se dem live, i år blev det inte lika många spelningar pga nytt jobb med nya tider och även pga allt annat runt omkring. 

The Unguided har jag sett 2 gånger i år, nästan alla spelningar och har nu sett dem totalt 24 gånger live. 

Demotional har jag tyvärr enbart sett 1 gång i år, men ack vilken kväll det blev! Totalt har jag sett dem 7 gånger live.

Smash Into Pieces har jag sett 11 gånger i år, har nu sett dem 47 gånger live. 
Sedan har även detta hänt 2015:

• Fått mitt första fasta jobb
• Sprungit massor med roliga lopp på allt mellan 5-105 km i år! 
• Första gången jag sprungit varje dag under ett helt kalender år
• Tog min första tredjeplats någonsin på Skövde 48 h
• Lärt känna mig själv På en helt ny nivå
• Lärt känna massor med fantastiska människor! 
• Fått släppa taget om personer 
• Börjat äta mer vegetariskt
• Börjat dricka mer havre/nötdryck istället för mjölk

Så även om mycket verkligen inte alls blev som jag hade tänkt mig så har jag ändå blivit starkare. Min runstreak har hjälpt mig att bli snabbare och starkare inom löpningen. Jag har ändå lyckats gå ned i vikt trots dålig kost större delen av året pga all stress och mindre ork. Viktnedgången ser jag ändå mest som en bonus och äter för att kunna träna. 

Jag klarade inte ett av mina drömmål, att genomföra 100 miles (161 km) men ibland kommer livet emellan och den styrka jag har fått istället kommer hjälpa mig dit. För trots all shit som kommit i min väg detta år har jag insett att det inte är mycket som kan stoppa mig från att fortsätta mot mina mål. Jag kommer klara 100 miles, nu är det bara frågan om när mer än hur! 

Jag ska göra allt för att 2016 ska bli fanttastiskt med mycket fokus på att inte släppa i stressen igen, för den klarar jag mig så mycket bättre utan! Exakta mål är inte satta än, men några PB på diverse distanser ska slipas men i den mån det känns bra. 

Gott Nytt År alla! 🎉

Stort tack alla som stöttar mig, ni förstår nog inte hur tacksam jag är för det! 💞 

Nu kör vi och gör 2016 till ett fantastiskt år! 

  

Tjock och lycklig! 💞

Läser ständigt om denna vikthets, nu denna gång av en jag följer på instagram som fick ”du är ju överviktig” som ett slag i magen när hon var hos läkaren och vikt kom på tal. Detta får min bägare att rinna över idag, denna vikthets är inte naturlig. Det är så många idag som har dåligt självförtroende och som inte är nöjda med sig själva. 

Jag är också överviktig, jag har dessutom senaste tiden inte heller haft energin att äta nyttigt på grund av att det har varit mycket runt omkring mig. Men ändå fått i mig bra energi många gånger, men har jag haft en mindre bra dag då äter jag det jag känner för så jag får i mig energi. Hellre det än att jag inte har energi till att fortsätta min runstreak, jag springer minst 20 min varje dag och idag blir det dag 559 i rad. Det kommer komma ett inlägg om min runstreak, men märker stor skillnad i kroppen, både i styrka och fart. Jag har i år inte alls fokuserat på kosten, men ändå har jag gått ned i vikt. Hur mycket vet jag inte då jag inte vägt mig på ungefär 4 år. Jag går på hur kläderna känns, där har det hänt en hel del. Krymper i kläder jag inte kunnat använda på väldigt länge, kan gå ned i storlekar och mycket börjar sitta lösare. 

Jag är van vid att bli ögnad uppifrån och med när jag pratar om hur mycket jag springer. Många tror mig inte när jag berättar att jag är ultralöpare, jag är inte snabb men väldigt uthållig och envis. Mitt distansrekord är 112 km, jag gick en del så var inte snabb, men jag genomförde det och är det som räknas. Att våga göra något trots att många inte tror på en är den bästa motivationen. 

 Från Stockholm Ultra i Augusti Foto: Mats Dänsel 

Det jag vill komma fram till är att det handlar om vad man tycker om sig själv. Ja, jag är överviktig men tar en långsam väg mot mina mål utan dieter och stress för kroppen. Jag bygger en hållbar kropp samtidigt som jag sakta men säkert går mot mina mål. Jag vet hur det är att se sig själv i spegeln och inte gilla det man ser, det har jag gjort i många år i mitt liv. Men nu ser jag mig själv i spegeln och blir stolt. För även om jag har extrakilon, så har jag en kropp som klarar av så otroligt mycket! Trots allt jobbigt som varit senaste månaden har löpningen gått förvånabdsvärt bra. Jag känner mig starkare än på länge, har ett helt annat klipp i steget och är så otroligt häftigt att ha denna känsla! Jag kan helt ärligt numera säga att jag älskar min kropp. Det känns fortfarande konstigt då åren med den där känslan i ryggraden av att man ändå inte är nöjd, man är rädd att ingen ska gilla en då man har extrakilon, att man inte ser ut som modellerna i tidningen har varit där längre än denna. Men jag tar emot den känslan, för det är en härligare ch bättre känsla! 

Vikthetsen med dieter, kurer och sådant har jag gått ifrån för länge sedan. Väljer hellre att försöka äta mat med bra energi och äter det jag känner för men i lagom mängd. Förut åt jag för att dämpa något, nu ärer jag och njuter av det istället. 

Jag låter allt ta sin tid, jag vet vad mina mål är och vet att jag kommer dit men det får ta den tid det tar. Våga stå för den du är, du är fin precis som du är oavsett vad folk säger och tycker! Många personer måste tyvärr trycka ned andra för att må bättre, då står jag hellre högre än dem genom att ignorera dem och gå min egen väg. 

För jag tänker inte låta någon hindra mig från att göra det jag älskar eller att vara tjock och lycklig! 💞

   
 

Äntligen mår jag bättre på riktigt! 💞

När jag skrev mitt inlägg i somras om att jag mådde bättre, det gjorde jag på ett sätt, men nästa sak som legat djupt och grott tog snart över. Jag ville inte inse det, men nu i efterhand fanns alla tecken kvar och andra saker dök upp som påverkade hur jag mådde. Märkte av det stressen i orken, jag var inte lika glad som jag brukar, jag var glad men inte mitt sådär härligt överpositiva-överenergiska jag. Jag sprang mina 20 min på min runstreak, vilket många i min närvaro påpekade kanske inte var så bra när jag inte mådde 100% bra mentalt. Men löpningen är det som har hållit mig flytande, utan den hade det varit mycket tuffare då jag hade något att se fram emot och tog mig framåt på min runstreak för varje dag som gick. Gömde mig även i serier, har kikat igenom på tok för många men de fick mig att rymma verkligheten, fly från det jobbiga som jag inte orkade med. 

Så här i efterhand inser jag att det påverkade Skövde 48h, även om det loppet mitt i det största kaoset fick mig att vara motiverad så hade jag inte alls de rätta förutsättningarna. Jag var ur balans, även om jag kände mig pigg dagarna efter där och kunde genomföra Stockholm ultra så inser jag nu hur kroppen pratade med mig, försökte få mig att inse att det var för mycket känslor som var i omlopp, men behövde samtidigt genomföra de där 50 km för att känna känslan av att jag genomförde något då Skövde inte gick som planerat. 

Har tagit det jätte lungt på mina dagliga löpturer för att komma ikapp, för att hanna i balans igen. Efter krångel med den där veckan i månaden som troligen var en del av obalansen tar jag nu blutsaft, fortfarande magnesium på daglig vasis och är mycket piggare! Har föyttat till en ny lägenhet som är långt i från uppackad då jag ville hamna i balans och återfå energi innan jag tar tag i det. Förra veckan började det komma tillbaka, jag ville laga matlådor, jag hade för första gången på länge det där riktiga suget efter att springa långt! Som jag har saknat det, men har halvmaran på lördag så sparar det tills dess.

Sedan i helgen sprang jag tjejmilen, trött kropp efter lång jobbdag i tjejmilen tältet dagen innan men jag kunde puscha på för lite fart och är jätte nöjd! Sedan efter det åkte jag direkt tåg till Göteborg för att se dEMOTIONAL på Brewhouse. Fick klartecken grönt att åka då det hängde på byte av tid på jobbet på fredagen, bokade allt lördag morgon innan loppet. Visste att jag skulle ångra mig om jag inte åkte, så rätt jag hade! Blev en fantastisk kväll med bra musik och massor med annat. Hade på mig min löparryggsäck då enda sättet att få till min runstreak var att springa från spelningen till gamlestaden där ja sov hos en kompis. Var fortfarande hög på endorfiner efter spelningen så var perfekt, blev 4 km som bara handlade om lycka med dEMOTIONAL i lurarna och att jag är så glad att jag vågar gå min egen väg för att göra det JAG älskar! Lyckades få en timmes sömn innan jag skulle till Landvetter för att flyga hen då jag skulle jobba 12-18. Men har gjort liknande innan så visste att det skulle gå med så lite sömn men var verkligen inte planerat! Allt gick bra, var tufft då ventilationen inte fungerade på jobbet och sedan skulle jag på bio med mina syskon. Vi såg insidan ut, den var riktigt bra med bra budskap som jag alltid gillar med disneyfilmer. Jag somnade inte som jag trodde och kom hem för att sedan somna gott runt 23. Var igång 36h med en timme sömn vilket är otroligt galet men framför allt ett tecken på att jag ÄNTLIGEN efter nästan ett år med riktigt mycket shit börjar må bättre. För detta hade jag inte klarat för en månad sedan med den obalansen jag hade. Det är lätt att vara efterklok men jag går så otroligt mycket starkare ur detta! Har saker att ta tag i, men nu kan jag blicka framåt med ett lättare sinne och hjärta! 

Bilder från lördagen och min tjejmilen medalj som grabbarna fick signera som ett minne av en milstolpe i rätt rikting! 💞  

Vill tacka alla som ar stöttat mig, alla som peppar mig i min runstreak och alla som stöttar mig i att våga gå min egen väg! 💞 

Glädjetårar rinner nu ned för mina kinder, men det är så otroligt skönt att det värsta är över. Nu fortsätter resan mot mina mål, men jag vet nu att 2016 kommer vara året då jag klara 100 miles (161 km), vilken det blir återstår att se! 

Skövde Ultrafestival 2015

Planen var att 48h loppet skulle ta mig till min drömdistans 100 miles, alltså 161 km. Det blev inte alls som planerat  och saker gjorde att det blev stressiga veckor innan men kände mig ändå stark. Jag vet att jag har det i mig så inget skulle kunna stoppa mig, motivationen fanns där vilket tog mig igenom de tunga, stressiga sakerna innan semesterveckan. Som jag insåg inte blev så mycket semester, men vilade det jag kunde för att ladda upp ordentligt. 

På fredagen åker jag, min syster Malin ned till Skövde med bil. Sömnen blev inte alls som planerad och hade känt mig lite low under veckan men var mycket piggare nu. Vi kommer fram, ställer i ordning det mesta, byter om och hälsar på alla kända ansikten. Får start nr 1. Det är nog första och enda gången det kommer inträffa. Startskottet går, vi springer iväg och känner ganska snabbt en seg känsla i kroppen men ignorerar den. Vet att det kan släppa och många av mina bästa lopp har jag börjat med den känslan. Tuffar på, känslan är kvar men det går inte överdrivet långsamt så tänker inte mer på det. Det är väldigt kvavt i luften men äter, dricker och får i mig mina BCAA tabletter på jämna mellanrum. Det börjar tillslut regna, kommer inte ihåg när men många klär på sig, jag fortsätter springa i mitt tunna nike linne då jag varit så varm. Tar en liten stund sedan kommer solen fram igen, går på toa och efter det kände jag helt plötsligt hur jag frös. Inser att jag har druckit på tok för dåligt så tar på mig en t shirt och försöker få i mig mer vätska. Får även i mig salt blandat med smoothie som en shot tidigt då jag vet att jag brukar få svårt med saltbalansen på nätterna under mina långa lopp. Börjar gå för att spara energi, tror detta var precis innan första varvbytet så efter ca 5-6h ungefär. Dricker inte onldigt mycket men får en känsla av balans igen men solen är framme och vet att värmen tar på mig så går ett bra tag till. Här är det lite som ett svart hål och även här efter kommer det flera luckor där jag inte kommer ihåg distanser eller tider. Vet att jag gick till ungefär kl 7 på kvällen ungefär, när jag tagit mig över ultragränsen på 43 km fick jag börja äta socker, godis och läsk. Tog inte överdrivet men det gav mig energi till att springa igen, det blandat med kylan från kvällen. Fortsätter framåt, får någon mer dipp men sedan vid 21-22 får jag världens energikick där jag springer på riktigt bra, känner mig fantastiskt stark! Tänker tanken att det kanske kan få mig att vägga, men då får det göra det för om jag inte chansar så vet man aldrig. Hade även satt upp ett mål, ville genomföra 100 km under 20h vilket inte är möjligt och Malin räknade på det och det såg verkligen ut att gå vägen. Började gå i rask takt straxt efter 61 km, med ömmande ben men jag kunde koppla bort smärtan och bara fortsätta framåt. Höll fortfarande bra tempo för att klara målet jag ville nå. Vid 00:30 börjar jag springa lungt för att få till min runstreak, det går långsamt men framåt och tar mig ca 2,5 km. Löpningen ger mig lite energi såfortsätter gå framåt med bra fart. Sedan hände något, behövde gå på toa väldigt ofta, trots att jag inte druckit väldigt mycket och trots att jag fått i mig mer salt än vanligt på längre lopp. Tänkte inte mycket på det i början, men sen blev det irriterande då det tog tid som jag kunde lägga på banan. Här blir tiden återigen luddig, får i mig mer salt, försöker dricka måttligt men ändå vill det inte ge sig. Jag börjar känna mig små yr, fortsätter framåt långsamt då jag också börjat må illa. Hatar att spy så var inte roligt, är som ett tjurigt barn (förlåt Malin) där jag vill vila. Här borde jag ha förstått att något inte var helt rätt men ville bara framåt egentligen. Efter ca 1,5-2 timmar utan förbättring vilar jag och Malin inser nog också att det är vad jag behöver. Jag ska ju dock inte behöva vila efter ynka 16h, men ungefär 04:45 lägger jag mig för att vila 30 min. Malin kommer för att titta till mig efter det och ser på mig att jag behöver vila. Här blir allt ett töken, ställer klockan på lite efter 6 på morgonen, sover någon timme till och vaknar till efter 8 på morgonen då jag ställde ett alarm till. Var som sagt lite halvt utslagen, vaknar till av att Andreas Falk kommer in och han har en krasch som han tar sig ur på en stund. Den mannen är så otroligt stark och blev riktigt imponerad av att se honom ute på banan sista tiden han körde 24h, sann envishet och inspiration!

 
Efter detta tar jag mig ut, byter om först och får i mig energi så jag orkar fortsätta. Det är varmt så tar på mig shorts. Fortsätter från ca 85 km, det går inte fort men jag går framåt, så här fortsätter det ett par timmar. Slutspurten på 24h är otrolig att se på nära håll, många är trötta men kämpar på ändå. Envisheten, viljan den är så häftig att se! Jag fortsätter, tar mig över 90 km, inser att det kommer bli en ny sämsta tid på 100 km för mig. Bryr mig inte utan jag ska bara framåt, kämpar med vätska, energi och värmen. Räknar tillslut ned varven, det är 11 varv tills jag är vid 100 km, det ger mig energi. Jag går så fort jag kan, verkligen ingen rask takt, men ett steg framåt är bättre än ett bakåt! De som ska springa 6h har även startat, många kända ansikten på detta lopp, peppade på alla hela tiden, speciellt Torill då hon kämpade mot ett världsrekord på 48h, solen gjorde det inte lättare för henne men stark var hon, så otroligt imponerande att se! Med ca 5 varv kvar får jag ont i ländryggen, lägger mig en stubd med benen i 90 graders vinkel mot en stol och det blir bättre. Får även mer energi, går betydligt snabbare nu och kunde även springa sista varbet till 100 km! Nu skulle jag få vila, försöker sova en timme och få i mig vätska och energi. Blrjar frysa, tar en filt över mig men blrjar inse att kroppen försöker prata med mig. Pratar med Malin efter misslyckat försök till vila och bestämmer mig nästan för att stanna men visste att jag inte kunde göra det utan att prata med Johnny. Visste även vad han skulle säga, vilket han och Remy sade, ät något ordentligt och så ger du dig ut igen. Jag var övertalad, får snart i mig en pizza och fortsätter sedan. Går tills min snälla syster kommer med pizzan som smakade gudomligt med lite salt på. Fortsätter sedan, försöker dricka, få i mig salt och efter ca 1-1,5h inser jag att det inte kommer bli bättre. Folk säger vila du har tiden på dig, det visste jag men kände att jag hade försökt det men bara fått samma resultat. Det var något annat, jag vet att jag kan bättre än det här, det är något i kroppen som stör så jag inte kan gå på max. Jag är i form för att klara 100 km under 20 h. Det var även en deltagare som sade att jag såg nästan deprimerad ut, att det inte passade mig. Det fick mig att tänka till, för även hur tungt det än går i mina svackor kan jag peppa och vara glad som jag var i början av natten. Lite efter 30h väljer jag att stanna, vid 105 km. Det känns rätt, jag har verkligen försökt att vända på det, det ville inte släppa och jag gav inte upp! Jag kämpade och tog mig till 105 km på en mindre bra dag. Så otroligt nöjd och nu i efterhand är jag glad att jag tog beslutet då jag varit hängig, trött och sovit ovanligt mycket. Det var något som inte var rätt och jag var smart som lyssnade på kroppen. 

Det bästa är ändå att jag blir nyfiken hur långt jag kan ta mig om jag får perfekt helg? 

För till 100 miles ska jag, många kanske ser detta som ett nederlag. Men jag ser det som motivation, för det bevisar hur mentalt stark jag verkligen är, jag överraskade mig själv också i helgen. För ett år sedan hade jag stannat betydligt tidigare. För oavsett vad som kommer i min väg tänker jag aldrig ge upp mina drömmar, för på ett eller annat sätt tänker jag ta mig dit även om det kanske tar lite längre tid för mig! 

  

Senaste halvåret

Mitt senaste halvår har verkligen inte varit en dans på rosor, de är några få som vet mer än andra då jag inte har velat prata så mycket om det. Det har varit saker som har påverkat mig till att inte riktigt vara mitt riktiga positiva glada jag. Det är saker jag inte har kunnat påverka vilket har gjort att jag har lagt det åt sidan för att undvika att det påverkar, men allt kommer ikapp en. Nu när det är klart, när det är över som det kommer ikapp en. Har haft känslan i några veckor, kännt småtecken på att det börjar luckras upp, små tecken på att det börjar släppa.

Det är nu jag kan släppa det, tårarna rinner just nu nedför mina kinder men mest för lättnaden av att känna att stressen i min kropp är borta. Först visste jag inte varför jag grät, nu vet jag att det är för att det är över! Jag har tagit mig igenom detta som har varit ett helvetiskt halvår och kommit starkare ur det. Många har sagt till mig, varför tar du inte tag i saker, varför gör du inte si eller så, men alla har det jobbigt ryck upp dig nu. Så jag slutade försöka förklara, pratade med de vänner jag kände förstod. Jag kände också att jag inte ville tynga ned andra, jag var glad men inte alls mitt överpositiva och överenergiska jag. Detta insåg inte ens jag själv förrens för ungefär två månader sedan. Man vill tro att det inte påverkar en men det gör det, ibland mer än man vill inse.

Men det som räddade mig var min löpning, min runstreak, lyckan i att få springa varje dag! Lyckan i att se mina favrotiband The Unguided, Demotional och Smash Into Pieces live har fått mig att rymma vardagen. Vilket det tidigare också varit, men nu behövdes det på en helt annan nivå. Deras musik har hjälpt mig så mycket att det börjar bli uttjatat men kan inte tacka er nog för den musik ni gör, TACK! 

Jag har fått skala bort mycket, jag har inte bloggat alls annat än vid nyår. Twitter har jag varit inaktiv och inte delat mer än från min instagram. Min instagram har varit min runstreak dagbok då jag inte har orkat prioritera att skriva ikapp i min runstreak dagbok. Jag har inte prioriterat alla i min närhet vilket jag är ledsen för! Nu senaste månaden har jag börjat må bättre vilket gjort att jag har börjat umgås med fler igen. Vilket är ett gott tecken, det och att jag börjat få tillbaka min överskottsenergi. Men framför allt att jag gör mina glädjetjut igen, det och att kroppen svarar fantastiskt på träningen igen! 

Det är inte uppmärksamhet jag försöker få genom att skriva detta inlägg, utan att visa att det är okej att berätta att man har eller mår dåligt! Det är inte en svaghet utan en styrka! För under detta halvår tatuerade jag in Unbreakable i rosa (såklart) på underarmen. Det har varit ett av mina stora ledord denna tuffa period, tillsammans med ”no one comes to love pain we only hope to endure it”. Båda är från några av mina favoritlåtar, man hittar saker som hjälper en, sedan finns det dem som har det svårare än andra. Jag kom ur min svacka vilket känts som en evighet, kan knappt föreställa mig vad andra går igenom! Vet att det är svårt, men jag försöker alltid hitta det lilla ljus av glädje som visar sig. För även om det ser nattsvart ut finns det små ljusglimtar man kan ta vara på. 

Nu blickar jag framåt, för vilket bättre tecken på att jag är ute ur detta negativa halvår kunde jag få än att slå person bästa på maran med 21 min och känna att jag kan bli bättre?! Nu väntar sommarens äventyr, med massor av löpning, musik och rosa! 

 ”Thinking that I would break, will be your last mistake”  
 

2014 som blev mitt år tillslut

2014 var året då jag trodde att jag skulle genomföra mitt första 100 miles lopp, men pga krångel med kroppen i början av året blev det inte så. Upptäckte snart vad som var knas, hade inflammation i brosket i revbenen igen, men det försvann med hjälp av medicin men jag hade tappat mycket av min grundträning insåg jag i efterhand under hösten. Även under sommaren och tidig höst hade jag en del krångel. Var ovanligt trött trots att jag sov ordentligt, tränade lungt och åt hyffsat bra mat. Min syster tjatade på mig under sommaren en gång att jag borde testa äta magnesiumtillskott då en kost med mycket mjölkprodukter kunde tära på magnesiumet i kroppen. Tänkte inte mer på det förrens i okt/nov då jag fortfarande var överdrivet trött och gav det en chans. Tog några dagar men sedan började jag vara mitt mer pigga och sprudlande jag igen. Jag har varit positiv, men inte riktigt kännt igen mig själv, så tack bästa syster för att du tillslut fick mig att tänka till! Sedan ännu en sak som har dragit ned mig under hösten är att butiken jag jobbar i ska stänga, jag har inte fast så har varit ett orosmoment som tog sin plats i tankarna. Men nu ser det ut att lösa sig, exakt hur det vet jag inte men jag kan andas ut lite och behöver inte ge det lika mycket tid, det kommer lösa sig.

Det där var det mindra bra som har hänt under året, men allt det som vägde upp årtets mindre bra dagar är detta:

• Jag genomförde Dopeychallenge, 4 lopp (5 km, 10 km, Halvmara, Marathon) på 4 dagar trots matförgiftning innan 10 km loppet, var enda svensken som genomförde detta och var första året det genomfördes
• Jag genomförde mitt första 100 km lopp på Tec i april
• Jag genomförde Jättelångt trots att jag kolliderade med ett träd, fick ett fint blåmärke och ett sår.
• Två veckor efter det genomförde jag Lapland Ultra, mitt första ”riktiga” 100 km lopp

Efter Lapland Ultra blev det inte så många lopp under sommaren, dels pga tröttheten som jag trodde berodde på värmen, mycket på jobbet och allt sådant.

• På min semester i augusti sprang jag först 10 km innan prinsens minne i Halmstad, sedan Prinsens minne 10 km för att sätta mig på tåget till Stockholm och springa midnattsloppet på kvällen. Detta påhitt bestämde jag mig att göra kvällen innan. Det bäst var ändå att på prinsens minne slog jag nytt årsbästa, för att sedan på Midnattsloppet slå nytt årsbästa med någon minut på en mycket tuffare bana med 20 km i benen, det var en häftig känsla!
• I september genomförde jag 100 km för tredje gången i år, kombinerade 50 miles+20 miles så blev även ett nytt distansrekord den helgen. Det var riktigt tufft, men med stöd från många så tog jag mig i mål, väl i mål var jag så otroligt nöjd. Min pappa var med mig ut näst sista varvet, han tyckte inte att jag skulle fortsätta. Men Åsa mötte mig vid varvning som en räddande ängel, jag ville inte bryta och hon hjälpte mig ut igen! Dock är jag ledsen Åsa men den bananen jag skulle äta glömde jag bort, förlåt! Sedan en kram från bästa Johan Steene på slutet av mitt varv på 50 miles räddade mig. Det med peppande ord gav mig styrka att ge mig ut igen! För denna gång tog det mig ett marathon innan kroppen började sammarbeta mig, men envis som få är jag så otroligt nöjd över att jag fortsatte och tog mig i mål. Jag har nu klarat 75 miles, ett stort steg mot att klara 100 miles.
• Efter det var det Sörmland Ultra där magen inte heller sammarbetade, locket på tills ca 33 km, fick verkligen kämpa med det mentala för att inte ge upp. Det skulle bli nära för att klara reptiden i Tyresta By, men jag fortsätter atlltid så länge ingen stoppar mig. Vilket ingen gjorde så jag fortsatte att kämpa på. Jag tar mig in i mål på en ny sämsta tid, men det gör absolut ingenting då jag aldrig gav upp och ändå hade kul på vägen! Sedan att jag dagen efter tog mig runt Haninge Trails tuffa bana på 16,7 km är en helt annan historia!
• Sista loppet blev Tunnel Run, där jag sov lite med flit för att träna inför kommande Ultra lopp och kroppen svarade fantastiskt. Var segt, trögt men ändå så bra med tanke på att det var väldigt varmt.

En annan helt galen grej var att jag var med i Smartare än en femteklassare, som var sååå utanför min comfort zone! Jag har svårt att prata inför publik, är inte bra på frågesport, men jag vågade och jag hade kul! Jag var mig själv, var rosa och åkte inte ut på första frågan!

Sedan har jag även 2014 varit ute på äventyr där jag sett mina favoritband på vägarna, deras musik hjälper mig massor i löpningen så det minsta jag kan göra är att stötta dem. Sedan är det underbara adrenalinkickar man får av att se sina favoritband. Unbreakable är en av mina största triggerlåtar som har en stor inpackt på mig, har den på repeat när det går tungt och hade den på slutspurten innan jag gick i mål på 100 km på tec. När jag sedan hör låten iväntan på att The Unguided ska spela, går det en ström genom kroppen när jag hör introt. Kroppen reagerar innan huvudet (var fortfarande medtagen och trött efter loppet)förstår att det är just denna låt, tårarna börjar rinna, får flashbacks med bilder från loppet och känslan jag hade när jag gick i mål. Tårarna börjar rinna av lycka, har Kristin där som möter min blick och hon förstår varför. Sedan när jag hörde den live en vecka efter tec rann tårarna, också av lycka! Musiken betyder mycket för mig och det är därför jag reser. För minnena, för människorna jag möter och för att det är den perfekta balansen mellan jobbet och löpningen.

• Jag såg The Unguided 11 gånger, missade en enda Sverigespelning
• Jag såg Smash Into Pieces 17 gånger, bland annat i Budapest på min födelsedag och i London
• dEMOTIONAL har jag sett 3 gånger, de har inte spelat lika mycket men levererat varje gång

Detta år var även året då jag påbörjade min runstreak, det började med att jag ville få in mer kontinuitet i min löpning efter den tuffa våren med lite löpning. Så den 1 Juni började jag, skulle springa minst 20 min varje dag hela Juni. Men när slutet av Juni kom så kunde jag inte sluta, så det fortsatte och visste djupt inom mig att jag ville testa att springa varje dag i ett år. Men trodde faktiskt inte att det skulle gå, eller ens fungera så bra som det har gjort. Trots det krångel jag har haft under sommaren, hösten så är det löpningen som har hållit mig flytande och levande. Jag hade fastnat, jag insåg att detta fungerade för mig och trots stelheten efter Jättelångt, Lapland Ultra, Brr och Sörmland Ultra så har det fungerat toppen. Jag sänker farten, njuter och får igång blodcirkulationen så återhämtningen drar igång. Känner hur jag vill ut varje dag oavsett, det är min tid varje dag som jag ser fram emot, det får mig alltid att le och må bra. Betydligt mer nu senaste tiden då jag verkligen insett hur bra det fungerar. Sakta men säkert så har jag även känt hur jag har blivit starkare och nu när jag tar magnesiumtillskott så kan jag även få igång mängden i löpningen igen.

Så trots att 2014 kan räknas som ett mellanår, jag slog inga av min personbästa. Men jag fortsatte sakta men säkert gå ned i vikt (inte mitt huvudmål), jag fortsatte leva livet, jag fortsatte vara rosa och jag hade fram för allt kul!

Tänk att något så enkelt som en runstreak, att springa varje dag skulle få mig att hitta så rätt under mitt vilsna 2014? För ibland har jag tänkt att 2014 inte varit mitt år, att det inte blev som jag hade tänkt mig. Men när jag nu senaste månaden tänkt igenom mitt 2014 så har jag insett hur mycket jag ändå har klarat av på ett mindre bra år.

2014 blev mitt år till slut, stort tack till alla som följer mig, stöttar mig och finns där för mig! Erat stöd är ovärderligt och nu gör vi 2015 till ett riktigt bra år också trots alla stormar!

Long Time Since Last Time

Det är över tre månader sedan jag skrev något här. Det har varit en tuff sommar så har prioriterat bort bloggen, har inte kännt för att skriva något!
Jag finns på Instagram under ElinR89 där jag uppdaterar flitigare.

Mycket har hänt sedan sist, har genomfört Jättelångt trots att jag kolliderade med en utstikande trädgren. Jag har genomfört Lapland ultra, alltså 100 km för andra gången i mitt liv och slog tiden från Tec med 2 h. Tiden kan fortfarande förbättras, det vet jag men det kommer sinom tid!
Det kommer ett blogginlägg om dessa lopp om ett tag, bättre sent än aldrig va? 😉

Nu i helgen springer jag Black River Run, hade tänkt springa 100 miles men är inte redo så blir 50 miles och 20 miles natt. Kombinerar dessa distanser, sätter lite tidspress på mig själv och får en längre distans. För att ”bara” springa 50 miles (80 km) på 30 h kändes för lite! Börjar inse hur galen min hjärna börjar bli, men på ett bra sätt för jag gör ju något jag älskar!

Ni kan följa mig här i morgon:

Live Resultat Black River Run

Just nu sitter jag på tåget till Köping för att sova över hos pappa. Bra middag, bra sömn och hoppas jag har dagen D i morgon!
Jag ska iaf ha kul, vara rosa och bara njuta av att springa sådär galet långt igen.